Karin Vidén rapporterar från missionsarbetet.
Det var Pilgrimsskoleeleven Vendela 12 år, som eftertänksamt fällde kommentaren där vi stod i leran vid floden Manoguayabo några kilometer hemifrån. Förstörelsen var total och människors rädsla och oro gick inte att ta miste på. Strax framför oss gick en djup lång spricka i leran och då en man klev över den för att bättre se ned i flodvattnet reagerade alla med varningsrop: ”Stanna! Vänd om!” Risken för jordskred var uppenbar!
Det började med att vi på lördagen den 27 oktober via internet och väderkanaler såg ett nytt regnväder dra in mot Karibiska havet, ännu ett av alla regn som senaste månaden drabbat oss. På kvällen vid 23-tiden då ovädret nådde de varmare karibiska vattnen förvandlades det snabbt till storm som senare vid 02-tiden på natten förvärrades kraftigt. Resultatet blev ett oerhört regn under natten, med stormvindar som fällde träd och all elektricitet klipptes samtidigt i hela landet 00.53 natt till söndag.
På söndagmorgonen gav vi oss iväg med bilen för att i Palavè samlas till morgonmöte kl 9, och trots att det fortfarande regnade kom en del församlingssyskon och barn tillsammans. Utefter vägen konstaterade vi att nattens regn skadat en hel del, och att många fått in vatten i sina hus. Omkullblåsta träd och el-stolpar, sopor och skräp överallt! Regnet tilltog under dagen och de typiskt tropiska skyfallen avlöste varandra utan avbrott. Natt mot måndag blev i princip sömnlös pga ovädret med åska, oavbrutet forsande regn och orkanbyar i stormvindarna.
Då vi på måndagen mot alla odds lyckades ge oss ut med bilen för att se skadeverkningarna, och göra några matinköp i en av de få supermercados som hade öppet, kunde vi konstatera att i princip alla människor höll sig inomhus. En och annan fattig som måste ut för att sälja avokado, bananer eller annat för dagens behov, kämpade i skyfallen, och hoppades på att någon skulle köpa något.
Stora vattensamlingar gjorde vissa gator helt oframkomliga här i huvudstaden, men vi tog oss ut till floden Manoguayabo som fullständigt svämmat över sina bräddar. Dystra människor stod med lera upp på benen och samtalade om det som drabbat dem. ”Lite längre ner vid floden stod en del hus förrut, de är borta nu, och de hus som är kvar är fyllda av lera och vatten.” Känslan av litenhet var påtaglig vid åsynen av den översvämmade flodens framfart och styrka, och all den förstörelse de ödesdigra vattenmassorna åstadkommit. Vi visste att här försvann hus, här förändrades drastiskt framtiden för väldigt många människor.
Färden gick vidare till havet som mest liknade en upproriskt kokande gryta med mycket höga vågor. Utefter hela havspromenaden låg knäckta palmer och knappt inga människor syntes till. Vid ett kort regnuppehåll skyndade vi ut för att fotografera denna mäktiga syn, men som Vendela kommenterade vid åsynen av stormen Noels framfart: ”Det här måste man se själv för att kunna förstå!”
Våra församlingssyskon i Cañadan i Las Palmas har klarat sig ganska bra och inga olyckor har rapporterats från det området. Vattenmassorna rann undan tämligen snabbt mycket beroende på att tidigare regn redan rensat upp sopbergen och andra hinder som så ofta annars täpper till som korkar vid skyfallen. Hemma hos syster Fela stod dock burkar och hinkar strategiskt utplacerade där vattnet läckte in genom taket. Även här hemma hos oss fick vi göra en del ommöblering eftersom huset filtrerade in vatten som rann utefter väggarna.
Även syskonen i Palavè mår efter omständigheterna bra. Broder Teofils hus står kvar! Utan det arbete som helt nyligen gjordes för att förbättra husets grund hade familjen idag stått hemlös, om de överhuvudtaget överlevt.
Då vi igår var nere vid floden i Palavè kände vi nästan inte igen oss. Vattenmassorna hade fyllt upp stora områden och skördar av olika slag låg under vatten. Under den stormiga natten omringades hastigt ett litet hus en bit ifrån floden av vatten då vattenmassorna sprängde fram på sina nya äventyrliga vägar. De sju som bodde i huset gjorde hål i taket och tog sig upp där för att ropa på hjälp. Efter flera timmar lyckades en simkunnig man ta sig dit ut till dem med ett rep som de sedan kunde vada och dra sig i land med. Strax efteråt försvann hela huset! Familjen är nu hemlös och bor i ett lånat litet skjul i Palavè.
Det som drabbat landet är en stor katastrof. TV sänder hela tiden information och igår kablades en fruktansvärd händelse ut i media. En liten pojke som kämpar för sitt liv i floden och som obönhörligt försvinner i den leriga bruna flodmassan. Massor av förtvivlade människor står på stranden men kan ingenting göra för att rädda honom. En ung grabb kastar sig i för att göra ett försök att nå honom men måste snabbt vända. Just den sekvensen har även kablats ut i internationella media.
Presidenten och presidenthustrun är aktiva i hjälparbetet ute i de drabbade områdena och många röster menar att hans insats nu kommer att vara avgörande inför valet nästa år. Enligt rapporteringen är det nu ett stort plus för honom att han tidigare sett till att landet har en överproduktion av ris, vilket idag innebär att folket inte ska behöva sakna sitt ris på middagstallriken framöver trots den stora förstörelsen av odlingar. Rapporterna kommer en efter en, ”tomatodlingarna i Azua är helt förstörda, lökodlingarna i Banì och Palenque likaså. Riset som var klart för skörd i San Juan och Bajo Yuna är borta och platanosodlingarna helt nedbrutna.” Bland de varor som under de närmsta två månaderna kommer vara svårare att få tag på nämns bananer, lök, platanos, yuca och andra basvaror. Den ekonomiska förlusten hitintills inom jordbruket beräknas till dags dato till 1000 miljoner Dom.peso.
Södra delen av landet är fortfarande avskuret pga raserade broar och omfattande el-avbrott. Stora plantager och bostadsområden ligger under vatten. Exempelvis är staden Azua helt isolerad från omvärlden och bara i Barahona finns just nu 6000 hemlösa människor. Allteftersom följderna av stormen uppdagas görs jämförelsen med cyklonen David 1979.
Nu har Noel lämnat våra trakter och regnen har idag torsdag avtagit. Spridda hastiga skurar avlöser den efterlängtade solen som kämpande tittar fram då och då.
Här hemma, som i så många andra hem, handlar det nu om att städa, tvätta allt, kläder, lakan, handdukar….allt är blött och fuktigt. Problemet nu är strömmen som ”lyser” med sin frånvaro. Några timmars el då och då har vi men det räcker inte till att ladda upp det batteridrivna elaggregatet ordentligt.
Många är de kvinnor som önskar att de hade ett hem att städa upp i nu, men deras hem försvann. Många är djupt förtvivlade och då skolorna på måndag kommer igång efter en hel veckas avbrott, kommer många elever att utebli eftersom skoluniformen och skolböckerna for iväg med huset, eller hamnat i lervattnet som täcker hemmet upp till taket. Massor av folk bor under svåra omständigheter i förläggningar för hemlösa och hoppas på snabba åtgärder från regeringens sida att få hjälp.
Nästa stora följdproblem är de hygeniska svårigheterna pga förorenat vatten, samt den redan pågående dengueepidemin.
I den här situationen är det svårt se hur man på bästa sätt kan hjälpa människor eftersom perspektivet är så omfattande, ”ett helt land under vatten” som nyheterna basunerar ut den rådande situationen. Rådet från räddningstjänsten är att ”hjälp dina grannar, hjälp dina släktingar, hjälp den du har nära dig”, det säger en del om läget.
Vi arbetar vidare dag för dag i förvissning att den Gud vi tjänar varje dag leder oss fram till de behovets barn som behöver oss. Teofil med hustru och fem barn fick hjälpen i sista stund med sitt hus, ett flertal familjer har fått vår hjälp med matpengar under de här dagarna då de försörjande fäderna inte haft möjlighet finna arbete, eller ens kunnat gå ut. Under tiden som följer framöver kommer mer och mer av tragedin uppdagas och vi behöver förbön att rätt hantera det vi möter här på plats.
