Ett nöd
rop
Idag publicerade El Caribe i Dominikanska republiken (spansk text) en artikel om hur hemlösa fortsätter att drabbas i Haiti. Vi fortsätter att vädja om katastrofhjälp för att kunna ta med mat och mediciner till hemlösa flyktingar i Port au Prince. Maranataförsamlingen förmedlar din gåva. Läs om Anna Pierre med flera i artikeln nedan, översatt till svenska:
Att leva i ett lerigt tält
Anna Pierre och hennes fem barn har inte kunnat sova de tre senaste nätterna. Regnet strömmar in genom tältet som blivit deras hem i flyktinglägret Cahemaga, Port au Prince.
Precis som sina grannar måste Anna tidigt varje morgon få bort vattnet som fyller hennes två till tre kvadratmeters lilla bostad. Golvet är av jord. Tältet är uppsatt i ett område som var en öde gård innan den tragiska jordbävningen den 12 januari.
Samma öde har drabbat flyktingarna i Plaza Boyer och de få som bor kvar på fotbollsstadion. I allmänhet är det likadant på alla platser. Tälten står så tätt inpå varandra att det inte finns något utrymme att röra sig.
De människor som lever i lägren stiger upp innan solen. Deras första uppgift är att få bort den tjocka leran som klistrar sig fast under dessa dagar av konstant regn, i försök att på något sätt få rent sina tillhörigheter, som i de flesta fall inte är annat än en madrass och lite nötta kläder. Dagens andra uppgift är betydligt svårare, nämligen att hitta något att äta:
”Vi får ingen mat, inget arbete, inga pengar, ingenting. Vi mår mycket dåligt. Det går dagar utan att vi har mat. Vi är hungriga. Barnen är sjuka”, säger Anna, som förlorade sitt hus och flera släktingar.
Folksamlingen som klagar samlas intill det som fram tills jordbävningen var presidentens palats. Moulier Dickenson, 38, säger att livsmedelsbistånd inte kommer fram, och att den konvoj som ibland kommer från Unicef, bara levererar mat till barn.
”Detta är mycket sorgligt. Vi har ingenstans att gå. Ingen att be om hjälp”, säger Moulier i en blandning av spanska och kreol.
Överbeläggningen i dessa provisoriska läger utgör ett hälsoproblem och påverkar även människors värdighet. Rätten till privatliv existerar inte. Män och kvinnor är hänvisade att duscha nakna ute i det fria mitt ibland sina lika hårt drabbade grannar.
På lördagen var det glädje i Plaza Boyer eftersom det då kom vatten ur en av kranarna, vilket gjorde det lite lättare att tvätta bort leran som samlats under de tre senaste dagarna. De gladde sig eftersom det är sällan det kommer vatten. Ibland saknas vatten under flera veckor, tills det kommer en vattenbil och överraskar dem, eller som nu, att det börjar rinna vatten ur områdets enda vattenkran.
I tältlägrets trånga labyrinter har de hemlösa inget utrymme vare sig för duschar eller toaletter. Sina behov får de göra i påsar som sedan slängs bland soporna, eller rakt ut i det fria.
Regnperioden som precis börjat är de hemlösas största oro. Enligt prognoserna räknar man med att minst 14 namngivna stormar kan komma att bildas. Skalvet förstörde byggnader som fungerade som härbärgen för människor som lever i utsatta områden. Idag står man utan kyrkor, skolor eller offentliga institutioner. Ingen kan föreställa sig någon plats som idag kan fungera som skydd mot stormar.
Nyhetskanalerna understryker svårigheterna i Port au Prince jämfört med andra städer, eftersom det handlar om huvudstaden, där landets ekonomiska center, rättsväsen och regering var samlad. Hur som helst så säger de hemlösa i området att de som drabbats i Jacmel, Leogane, Petit Goave och Grand Goave, har det mycket svårare, städer som katastrofalt raserats i den kraftiga jordbävning som ödelade Haiti och chockerade världen.
Text: Felivia Mejía, El Caribe
