med att det nya huset som genom de offer ni skickat och våra bröders uthålliga arbete blivit färdigställt på mindre än två månader!

Lördag eftermiddag samlades vi på och vid terassen av det nya huset, till en riktig tacksägelsehögtid. Sean ledde mötet, och kallade fram både Paul och Luson, som varit med från första stund i byggarbetet. De sjöng och uttryckte stor glädje över att huset är färdigställt. Delfina, som nu fått ett fint hem för familjen, kom fram tillsammans med sina barn, och ledde sången med en frimodighet och glädje man knappt sett hos henne!

Frid, kära syskon!

Vi har nu kommit tillbaka efter ett besök i bergsbyn Baptiste i Haiti. Det var Veronica, Sean, Emanuel och jag som åkte. Flera av församlingens syskon i Palavé har anhöriga i Baptiste, och sedan broder Marcelo med frun Fifa samt Jessika och de andra barnen flyttat dit för ett par månader sedan, har vi känt ännu starkare band med Baptiste. Vi har haft telefonkontakt med Marcelo och Fifa nästan varje vecka. De har alltid varit så glada och tacksamma när man pratat med dem, trivs bra och längtade efter besök. Fifa var höggravid när de flyttade, och har sista veckan legat på sjukhus för högt blodtryck, men dagen innan vi åkte dit, ringde Marcelo på eftermiddagen, riktigt upprymd: – Nu har Fifa fått barn! En flicka! Och när vi så dagen efter kom skumpande efter den lilla gropiga kärrvägen, så satt han vid sitt hus, som visade sig ligga alldeles intill det lilla hus församlingen hyrt mitt i samhället. Han följde med oss och även lilla Jessica kom och hjälpte oss städa och diska i huset som stått tomt flera månader. Marcelo fick tjäna som tolk och rådgivare. Det kändes verkligen bra att ha någon från församlingen som tog emot oss då vi kom!
Vi hade ju planerat att gå med skolmaterial till Mont-Leon, som ligger fem kilometer bortom Baptiste, men det visade sig att skolan ännu inte börjat höstterminen. Så broder Luka som förestår skolan, fick ta emot skolmaterial och medel. Vi gick hem med matkassar till några familjer som har speciella behov. Daniela, som är med i församlingen i Palavé, har sina gamla föräldrar där. Vi fick lämna matvaror till dem, och de uttryckte stor tacksamhet. Så hade vi med en del mediciner, som vi lämnade till Dr Katthy, som är känd som de fattigas läkare. Vi lämnade också en del vätskeersättning och dropp till kliniken där det nu ligger flera kolerapatienter.
När vi var hemma i bostaden, kom ständigt folk på besök. En ung broder, Edni, som är med i baptistförsamlingen där Berno varit inbjuden att predika, satt tålmodigt på vårt trappräcke och tolkade alla som ville samtala. Än var det mammor med sjuka barn, än var det en skoldirektor som kom och undrade om vi inte kunde hjälpa hans skola också. Det som grep mig mest, var en ung pojke som kom med foton av en hel skara barn. Dessa barn blev föräldralösa vid jordbävningen i Puerto Principe för snart två år sedan. De fick komma till Baptiste, där många öppnat sina hem och tagit hand om dem som fosterbarn. Den här unge mannen som visade fotona, brukar samla dessa barn några gånger i veckan och leka med dem. Något slags dagis. Han har helt klart stora behov av hjälpmedel.
Vägen förbi vårt hus, gick från bergen ner till sjukhuset. Flera gånger under våra två dygn, kom man springande med kolerapatienter på bår. I sjukhuset fanns fyra som låg med dropp när vi tittade in. Och på kolerakyrkogården som låg litet bortanför den andra, fanns 21 nya gravar. Därav fyra för barn. Man riktigt kände hur det isade i hela kroppen, när det kom en grupp springande med kolerasjuka på bårar. Haiti har verkligen drabbats av svåra prövningar.
Emanuel filmade en del som kan förmedla intryck på ett bättre sätt än ord. Hoppas ni får möjlighet se den filmen som han sänt över. (Finns att se i det här inlägget)
Så avslutar jag med hälsningar från syskonen i Haiti, och ett bibelord vi läste tillsammans första morgonen vi var där, ett ord som är en ständig påminnelse om vårt ansvar att ge ut av de gåvor vi fått. Att förvalta vad Gud gett oss för att vara till maximal välsignelse: 2 Kor 9:6-15
Tack kära syskon för att ni bär oss i förbön och offer!
Hälsning från oss alla genom Stina

Theresia köper in mediciner till Haitiresan

På torsdag kommer några av församlingens utsända missionärer i Dominikanska republiken att göra en resa till Baptiste i Haiti. Stina, Emanuel, Veronica och Sean kommer att ta med sig en del mediciner, mat och annat som det finns behov av. Var med och bed för resan.

Under innevarande påskhelg nåddes församlingen av ett nödrop från missionen i haitiska Baptiste. Det var missionär Berno Vidén som rapporterade efter att ha haft direkt kontakt med vår haitiske broder Luka Pierre:

”För en stund sedan samtalade jag med Luka Pierre, den broder som förestår skolan i Mont-Léon. Han berättade hur protesterna i Belladere lett till att hjälporganisationer skickat hem sina läkare på grund av riskerna att utsättas för nya attentat.  De sju kubanska läkare som fanns i Baptiste för att bekämpa koleran har åkt därifrån och för närvarande har vårdcentralen där enbart en haitisk läkare. Samtidigt skickas patienter från det stängda sjukhuset i Belladere till Baptiste.

Luka Pierre vädjar om akut hjälp. De har för närvarande många nya kolerapatienter, främst från Mont-Leon och behöver både läkare och mediciner. I snitt handlar det om att ca 10 personer om dagen insjuknar i kolera i Baptiste med omnejd.

För oss att skicka läkare från Dominikanska republiken blir svårt, men däremot lovade jag att vi ska försöka få ihop en laddning mediciner som vi kan ta med till gränsen, så får de möta upp oss där. Främst handlar behovet om mediciner mot feber, diarréer, vätskeersättning, dropp etc. Direkt efter missionsmötet kommer vi att kontakta Zebastian i Santo Domingo så att de kan förbereda att ta en hjälpsändning fortast möjligt till haitiska gränsen.
Luka Pierre ser situationen så pass allvarlig att han kommer begära poliseskort för att frakta medicinen från gränsen upp till Baptiste.”

Till saken hör att under påskhelgen blommade våldsamma protester upp i haitiska Belladere, huvudort till Baptiste, samhället där Comunidad Maranata arbetar. En populär journalist och politiker förlorade genom påstått valfusk sitt politiska mandat i parlamentet varför en grupp av hans anhängare började gå bärsärkagång i Belladere. Bilar brändes ner, ett statligt spannmålslager och flera personer skottskadades. Dessutom utsattes det lokala sjukhuset för en attack; det sattes i brand med resultatet att flera personer brännskadades och en läkare tillsammans med en patient omkom i lågorna.

Nu förbereder vi en snabb insats med mediciner till Haiti. Din hjälp behövs. Sätt in en gåva på Maranataförsamlingens pg 44 10 05-6 Märk: Haiti

Rapport av Karin Vidén, Santo Domingo, lördagen den 16 oktober 2010

Frid syskon!

Jag vill framföra en hälsning till er alla som nu är samlade till bibelskola på Bällsta, och jag vill berätta om en resa till Haiti.

Jag har tidigare mött något av Haiti här i Palavé där vi arbetar bland barnen och där församlingen har sitt främsta arbete. Bateyen är på något sätt som ett litet Haiti men ändå så uppblandat med det dominikanska naturligtvis. Kulturerna, traditionerna, ja det mesta går som hand i hand, eller kanske mer sida vid sida.

Vi reste till Baptiste i Haiti en tidig morgon. Rakt västerut från Santo Domingo med siktet på gränsövergången vid Elias Piña, eller Comendador som staden heter. Vägen västerut är fin pga att president Leonel Fernandez har satsat stort på infrastrukturen och de större vägarna som knyter ihop landet.

Ganska snart konstaterade vi att trafiken var ovanligt lugn den här dagen; inga transporter, inga bussar fulla med folk. Konstaterandet avbröts plötsligt av stenkastning som även träffade vår bil. Det största transportbolaget hade gått ut i strejk fick vi veta och nu såg vi hur fackföreningsfolk stod redo i stora klungor utefter vägen för att med alla medel stoppa dem som eventuellt trotsade strejken. Konfrontationerna har fortsatt och utökats, och i skrivande stund hör jag om hur sammandrabbningar lett till stora slagsmål med macheteknivar, och hur en man fått sin hand avhuggen i bråk.

Vi färdades vidare förbi stora odlingar av bananer, platanos, ris, mango och så mycket mer, och skymtade bergen i fjärran, de haitiska bergen som var vårt mål.

Efter ca fyra timmar nådde vi gränsen och passade på att äta på det enda stället man äter på där om man har lite krav, hos en kines som driver något liknande ett gatukök, och där finns också en toalett som faktiskt går att besöka om man inte har alltför höga pretentioner. Maten smakade bra och vi begav oss till migrationen. Efter omständig kontroll av våra pass, kontroll av bilen, pratsam inspektör som var mer intresserad av Sverige än om vår resa in i Haiti, kunde vi lämna de fina dominikanska vägarna och var så inne i gränsområdet, i ingenmansland. Ingen asfalt, ingen vägbelysning, inga skyltar och inget vägunderhåll alls. Vid FN:s bas vinkade glada peruaner åt oss och verkade inte att för tillfället ha alltför mycket att stå i.
Vägarna består av stora kantiga vassa stenar, gupp och djupa spårningar, lite hur som helst, men bilen, vår Isuzu Big Horn jobbade på bra, och efter ca en halvtimme var vi så framme i den lilla staden Belladere, där vi också skulle kontrolleras och fick stå i kö efter tap-tap-bussar som var överfulla med varor, packning och folk, innan vi släpptes in igenom den haitiska passkontrollen. För den ovane verkar allt var ett fullständigt kaos utan kontroll, men var så säker på att minsta avvikelse uppmärksammas. Skyltning och information är näst intill obefintlig och man
ska veta väldigt mycket själv.

Efter 5-10 minuters resa in i landet passerar vi ett omtalat voodootempel dit många söker sig för vägledning, och känslan att vara i Haiti, i detta voodoons högborg blir påtaglig. Religionen är mer än en utövning; den är ett sätt att leva, ett sätt att tänka och finns med inom livets alla områden.

Så började spiralvägen uppåt berget Baptiste. Storslagen natur, skräckinjagande stup vid raserade vägavsnitt, nyfikna bergsgetter och överallt vandrande haitier. De går och de går! De är helt otroliga på att gå. Snabbt, smidigt och outtröttligt färdas de fram med sina bördor på huvudet.

Samhället ligger på någonstans mellan 1000 till 1200 meters höjd. Luften var helt fantastisk. Att komma från värmen, klibbet, sotet och myggen i Santo Domingo upp till denna avskilda plats på vår jord var verkligen en speciell upplevelse på olika sätt.

Redan på eftermiddagen kände man hur temperaturen sjönk inför kvällen och natten, då jag faktiskt frös trots varm filt! Jag sökte för att se en mygga men hittade ingen på hela tiden …. och bara det var en upplevelse…

En annan mycket speciell upplevelse var att se hur alla kvinnor, unga som gamla, hade kjol eller klänning; till vardags, till fest och i arbete, ja i
alla vardagens situationer.

I samhället som till att börja med ser väldigt trist och grått ut med gamla fallfärdiga och även redan fallna byggnader finns dock även en del intressant att se, som det dock inte blev så mycket tid till den här gången.

Den bostad vi hyr består av två rum och WC, samt att vi har en liten terass på några kvadratmeter. Tre tältsängar, ett plastbord, tre stolar och en gasplatta på golvet är bohaget, så själva boendet är lite känsla av campingliv… Familjen vi hyr av bor själva i samma hus.

Elektriciteteten som egentligen finns där fanns inte, som så ofta, och istället satt vi ute tillsammans med våra grannar och pratade på kvällen. Till vår språkhjälp bland alla kreoltalande dök det upp en del nyfikna ungdomar, varav någon kunde lite spanska, en annan kunde lite engelska och vår egen Magdalena kan lite franska som även en del haitier talar, så det blev en härlig blandning av språk där i den kolsvarta kvällen under en bedårande stjärnhimmel. Det var väldigt svalt! Många hade jackor och mössor på sig och själv var jag tacksam för den sjal jag fått med mig hemifrån, och den fick hänga med hela dagarna under vistelsen eftersom luften är en helt annan än jag var van.

När klockan var ca 20.00 verkade det som hela Baptiste hade somnat, och vi också….Haiti ligger en timme efter oss, men dock nära, vilket innebär att det är mörkt redan klockan 18.00.

I samtal med en kristen ung man, Neri, som kunde ganska bra spanska fick vi veta att det finns mycket ”brujeria”, häxerier, i Baptiste. Han är personligen inte rädd för häxerierna eftersom han är kristen, men han kände andra som var mycket rädda. Men på kvällarna då mörkret lagt sig valde även han att inte ge sig ut i området eftersom ”vad som helst kan hända”. Strax vid skymningen såg man hur folk skyndade på stegen, och en stund efter mörkrets inbrott då man inte längre kunde se något alls, var det bara ficklampornas ljuskäglor som snabbt irrade fram uppåt den lilla gatan där vi bor. I det mörkret ser man inte handen framför sig!

Den nya dagen inleddes innan solen gått upp. Vacker körsång från de närliggande kyrkorna hördes och då första morgonljuset bröt fram var hela samhället i farten som på en given signal. Grannarnas röster kändes som stod de bredvid min tältsäng, och småbarnens skrik, kvinnornas skramlande göromål, allt var så nära och lyhört. Vi inledde dagen med att fixa kaffe på gasplattan, och med det och ett frukostbröd, satt jag en stund invirad i min filt och såg hur människor strävade iväg i gryningsljuset. Jag såg hur alla var på väg någonstans med sina hinkar, tunnor, baljor och korgar på sina huvud en; många gamla män på sina åsnor och mulor på väg ut mot de små odlingarna för att skörda något att mätta sig och andra med.

………………

Berno gav sig av till Mont Leon, ”Lejonberget”, 1,5 timmas vandring bort på morgonen, och Magdalena och jag gick ut för att se på samhället. Visst anade jag att många skulle titta lite extra på oss….men detta var extremt! Överallt stannade likasom tillvaron upp, och man bara iakttog oss. Vi hälsade artigt Bonjour till höger och till vänster och genast släppte man fram en hälsning och ett leende. Vi sökte upp den lilla marknad som vi visste skulle finnas där och kommersen höll på. Inte så många, men kanske ca 15 försäljare sålde lite småvaror, tvålar, friterade bröd, någon hade några kycklinglår liggande till försäljning i en flugsvärm osv. Konstaterade iallafall att vardagsmenyn mest består av ris och konserverade sardiner…

Jag vet sedan tidigare att fotografering inte är vidare önskvärt bland många haitier. Jag frågade vänligt några försäljare om jag fick fotografera, men de skakade på huvudet, vilket jag genast naturligtvis accepterade. Då jag var nära att ge upp gick en kvinna med bestämda steg fram till en annan, tog tag i hennes arm och sa något i stil med att: – Jo men nog ska du få ett foto. Och vips kom genast ännu några, som sedan skockades runt mig för att få se sig själ va i kameran, vilket uppenbarligen var väldigt roligt. Jag påmindes om att en bekant vid ett tillfälle hade bett oss ta med speglar till Baptiste, det finns visst få sådana där. Under Bernos första besök där fick han i brist på spegel lov att fotografera sig själv, för att se hur han såg ut innan han klev ut bland folk.

I samtal med några ungdomar kom vi in på hur man som ung haitier upplever hur all den nöd och allt elände som drabbat folket exploateras inför hela värld en med hjälp av media. Vår vän Neri erkände sig vara tudelad. ”Å ena sidan känns det hemskt att mitt eget folks misär och fattigdom visas upp utan gränser, men å andra sidan vet jag också, att ett spädbarn skriker för att få mjölk…” Med de orden sa han sedan inte så mycket mer, utan vi satt tysta en stund och såg mörka regnmoln snabbt hopa sig över Baptiste.

………..
På eftermiddagen mellan regn skurarna skyndade vi iväg på en av de leriga steniga stigarna för att besöka den lille poliosjuke pojke som Berno tidigare träffat. Hemmet låg lite avsides och den röda jordens lera fanns överallt. Där satt han den lille sjuåringen, på en liten trästol med flätad sits och tittade med stora ögon på oss. Hans vänstra hand är helt kupad och felvriden. Han verkar inte ha någon förmåga kvar i den, medan den högra handen fortfarande kan användas något. Han greppade tag i Bernos penna och lyckades dra några streck på ett papper. Då hans mamma reste honom upp för att visa oss, hade hans ihopkrumpna fötter ingen styrka alls. Tragiskt! Fruktansvärt tragiskt! En spansktalande ung man fanns i närheten och genom honom lovade vi komma tillbaka och vi har nu skaffat in en del material som familjen ska få för att träna den hand som fortfarande fungerar. Vi ska även uppmuntra dem att ta honom med ut, bära honom på axlarna eller om de kan ha honom med på en åsnerygg. Han behöver komma ut och se mer och dessutom är rörelse nödvändigt för hela kroppens funktioner.

På hemväg var vi bland alla dem som skyndade före mörkret för att hinna hem….Många ville hälsa, många ville veta vilka vi var och väl hemma var våra skor som röda lerklossar….

…….

Nu vill jag också berätta om det besök Berno gjorde på Mont Leon, ”Lejonberget”. Tillsammans med Pierre Luka gav han sig iväg på den 1,5 timmes raska promenaden ne d för stigarna på bergets sydvästsida. Pierre, som är med i den baptistförsamling vi lärt känna i Baptiste ville visa oss sin skola som han driver i ett område dit inga fordon når. Skolan heter Nouvelle Ecole Chretienne des Fréres unis de Mont Leon. Han leder också ett arbete bland folket på Mont Leon för att ge en bättre social ordning, bättre jordbruk osv.

Då floden i dalgången skulle passeras och Berno började ta av skor och strumpor för att liksom andra vada över, tillät de icke detta. Genast började några ge sig u t och samla stenar som sedan placerades i lång rad för honom att gå över på, och därefter var det dags för uppåtvandring mot nästa bergstopp.

Pierre ger undervisning åt för närvarande 221 barn men behöver hjälp. Varje elev ska betala 500 gourde per läsår, vilket är en mycket låg summa. I svenska kronor blir det ca 100 kr för ett läsår. Av dessa pengar som bara ett fåtal har råd att betala ska han klara att betala de lärare han har. De arbetarfrivilligt utan lön, men då han kan ger han dem en hjälp till försörjningen. Skolan består av ett stort plåttak på träpålar, med jorden som golv. Enkla träbänkar med fastsatta bräder som bord ger en viss skrivyta.

Vår önskan är att kunna bistå med läsårsavgifter som en hjälp för de familjer som inte har ekonomi att betala för sina barn. Detta blir i sin tur medel som sedan används till skolmaterial och kläder till de elever som behöver.

Varhelst man rör sig dyker små byar upp där det ofta finns en skola som någon frivillig satsat på. Landets skolor har inte kommit igång förrän helt nyligen, och en del av de barn vi mötte i Baptiste hade inte varit i skolan sedan den 12 januari, dagen då katastrofen drabbade landet. De 22 elever vi åtagit oss att ombesörja skolgång för har nu kommit igång i de två skolor det handlar om i Baptiste.

……….

Då vi avslutade vår vistelse och var på väg hem ned från berget hälsade vi på hos en pastor för en helt fristående församling i byn Totoye. Han heter Davilus Belizaire, och driver en skola som heter Ecole mixte Jerusalem de Totoye.

Den ligger strax intill vägen, och är en långt ifrån färdig byggnad där han dels samlar sin församling, och där han varje dag tar emot 76 skolelever. Han har tre lärare ”anställda” och försöker ge dem en liten lön då han ibland har möjlighet.

Dessa nu nämnda skolor är exempel på hur det oftast fungerar idag. Människor vill göra något konkret för sitt folk och för sitt land, och ser hur barnen måste få undervisning. I tro till Gud har många startat i all enkelhet, och ser sedan hur behoven växer lavinartat eftersom så många behöver hjälp. Man kan inte neka ett barn undervisning även om mamma och pappa inte kan betala, och rent ekonomiskt blir det naturligtvis efter en tid stora ekonomiska behov som följd. Båda dessa skolor vi nu har besökt har också som en vision att kanske en dag kunna ge barnen ett mål mat, iallafall någon dag i veckan….

Vi har nu här via olika kontakter i Santo Domingo gjort upprop för att samla in skrivböcker och annat material som vi hoppas kunna ha med nästa resa som är ganska snart, och ser fram emot att i förlängningen komma dessa beredvilliga människor till hjälp.

Pastor Davilus berättade hur han som barn var ende sonen av sju syskon. Alla systrarna dog som barn. Då bara en syster fanns kvar blev han, ende pojken väldigt sjuk, och mamman ropade till Gud om att få ha honom kvar i livet. Han tillfrisknade, men hans syster dog istället något senare. Detta har kommit att prägla hela hans liv, så till vida att han upplevt sitt liv som en gåva som han vill ge åt Herren. Hans fru och han har nu sju friska barn och ungdomar, och han berättar med gripenhet om de många föräldralösa barn han har i sin skola; barn som syskon i hans församling tagit sig an, och om hur all hjälp är välkommen.

Vi tog adjö av våra vänner som skickade med oss en säck med en specialsort av grapefrukt; som vi senare i Palavé av våra haitiska vänner, fick veta är en ovanlig sort och därför en mycket speciell gest och gåva av den som gav den.

Vägen ner körde vi hela tiden om en massa folk från byarna uppe i berget. De var alla på väg med sin packning av olika varor för att sälja på marknaden i Belladere denna dag. Kvinnorna är helt fantastiska! Som de kämpar för överlevnaden! De bär och de går, kilometer efter kilometer, de levererar och de säljer, för att till sist framåt eftermiddagen ge sig av uppåt berget igen….innan mörkret faller.

Nästa besök är som sagt planerat ganska snart och då hoppas vi hinna se mer, lära känna fler och naturligtvis hjälpa den lille poliosjuke pojken med det vi kan och med den kunskap vi har.

Vi såg en dörr öppen och har nu gått in genom den. Gud tar ansvar för sitt verk och han öppnar och tillsluter utifrån sin vilja! Med frimodighet ber vi om hjälp för att kunna hjälpa dem vi nu når fram till.

Vi möter många nya människor som är i stort behov av det glada budskapet om Jesus som Frälsare och livgivare! Vi möter dem som är tyngda under religion och mörker, och som vandrar i dödsskuggans dal. Vi ser sociala och andliga behov, ja vi ser behov i all oändlighet. Vi ser hur våra bröd och fiskar får vara det som överlämnas i Herrens händer för att välsignas och så ge mättnad; ett evangelium för hela människan.

Kom ihåg oss i förbön! Kom ihåg folket i Baptiste!

Gud välsigne Er alla som är samlade till bibelskola; för att lära och förkovras, men framförallt för att utrustas till tjänst genom ett avgörande möte med honom som själv är Ordet!

Hälsningar från oss alla i Comunidad Maranata/ gm Karin

Barnen är i åldrarna 7 – 17 år och av dem är det flera som tack vare den här hjälpen för första gången erbjuds gå i skola. Exempelvis två syskon, Giniea och Kenson, 14 och 17 år gamla, har ännu inte haft möjlighet att lära sig läsa.Under vandringen mellan de enkla hemmen var det en mamma som ropade efter missionärerna. Hon ville att de skulle träffa en av hennes söner; Gladine, sju år gammal. För två år sedan var han en frisk levnadsglad pojke som drabbades av polio, barnförlamning, och sedan dess är hans lilla kropp förvriden av infektionen. Berno berättar: -Vi samtalade med mamman, träffade hennes övriga barn, och bad till Gud tillsammans innan vi skildes åt. Kvar etsade sig frågan fast: Vad kan vi göra för denna pojke?

Nedan följer foton på en del av barnen som får hjälp med skolgång.