Maranatas begynnelse och budskap

När Maranataväckelsen bröt fram i början av 1960-talet var det resultatet av en djup väckelselängtan bland många kristna. ”Maranata – Du vår Herre kom!” blev tidigt ett rop som lades in i annonser och som nämndes i predikningar. Senare kom även de grupper runt om landet som upplevde denna väckelserörelse att ta det namnet, inte som partietikett, men som bekännelse - Herren kommer! Gör dig redo!

Omsider upptäckte också media den unga väckelserörelsen med sitt okonventionella beteende och TV – som då endast hade en kanal – gjorde en sändning från ett väckelsemöte i Viktoriasalen i Stockholm. Detta väckte stor uppståndelse, handklappning och elektriska instrumenthörde inte hemma i religiösa sammanhang, gråtande och lovprisande människor hörde inte hemma i något sammanhang och så var mediakarusellen igång…

Maranatas uppgift var inte att skapa ytterligare ett samfund, utan som Arne Imsen sade när väckelsen bröt fram:

”Maranata är icke en ny samfundsfana eller partietikett. Ej heller är det ett försök att rekonstruera en avfallen väckelserörelses ursprungliga karaktär. Här är icke fråga om att ta ställning för eller emot en rörelse med friare arbetsmetoder, omdiskuterade predikanter eller aggressiv verksamhet med alla dess brister och förtjänster. Det är frågan om att ta ställning till en person, Jesus Kristus.”

Arne Imsen blev tidigt förgrundsgestalt och ledare för den nya företeelsen, genom sin radikala förkunnelse om Jesu tillkommelse och församlingens tjänst på jorden har han skapat opinion och rörelse i hela landet.

En proteströrelse

Maranata var en protest – en protest mot ljumhet och likgiltighet, en protest mot samhället såväl som religionen med dess förljugna ideal. Församlingen – Guds församling – var så mycket mer än möten på söndag förmiddag, det var inte ens ett befriande väckelsemöte på söndag kväll. Det var ett liv – Församlingsliv. Detta påpekades i tidningen Midnattsropet, som varit Maranatarörelsens främsta organ genom åren, och i de böcker som kom ut under 60- och 70-talen ”I världen men icke av världen”, ”Tid att vakna”, ”Fruktad Frihet” och ”Från död till liv”.

Arne Imsen framställde problemet inom kristenheten i fem punkter:

• Smygpolitiseringen. Den kristna församlingen får inte göras till operationsbas för partipolitisk verksamhet, som skett med b.la. Kd.
• Kommersialiseringen. Missionsmedlen får inte låsas fast i lyxbetonade kyrkor och penningbrännande företag, vilkas missionsinsats inte står i rimliga proportioner.
• Professionalismen. Det religiösa artisteriet med ett fåtal ”stjärnor” måste brytas ner så att istället var och en får känna personligt ansvar under enkla verksamhetsformer.
• Kulturengagemanget. Genom kyrko- och lovsångskörer och studiecirklar m.m. har församlingen förfinats så till den grad att det inte finns plats för den spontana lovsången.
• Kategoriklyvningen. Alla splittringsmoment i församlingen måste avlägsnas. Istället för avgränsade aktiviteter för barn, ungdomar och gamla i ett gemensamt givande och tagande.

Denna starka kritik mot all etablerad kristenhet gjorde det naturligtvis inte lättare att bli accepterad, distansen till andra församlingar blev omöjlig att överbrygga, något som i och för sig inte bekymrade den gudstjänstfirande församlingen nämnvärt.

70-talet till idag

Under 70-talet växte det upp små kommuniteter eller kristna storfamiljer runt om över hela världen. Det var Jesus-rörelsen, men även andra grupperingar som gestaltade detta.

1971 började den första kommuniteten i Maranata. Den kom att bli på Johannelunds fd. teologiska institut i Alvik invid Ulvsundasjön.

Genom de torgmöten som ständigt hölls inne i stan kom en skara människor till tro på Jesus Kristus. Många av dem hade varit missbrukare och behövde på ett särskilt sätt ett andligt hem – inte bara en plats att besöka möten eller sammankomster. De flyttade in till Johannelund som snart blev för trångt. Två paviljonger inköptes därför och placerades på tomten.

Varje dag var det bön och bibelläsning. Bibelstudier och möten var det också flera gånger i veckan. Arne Imsen undervisade i bibeln, människor växte till i tron och blev de vittnen som bibeln talar om:  När den helige Ande kommer över eder skall ni få kraft att bli mina vittnen. ( Apg. 1:8)

1973 fick församlingen hyra Gamla Bro ett f.d allaktivitetshus mitt inne i centrum. Det var ett misslyckat socialt projekt som hade kostat stan mycket. Nu fick församlingen överta huset. Det första som hände var att en hel del av de nyfrälsta var med om att röja, renovera och sätta huset i stånd. Det blev så att några av dem som varit med och tagit sin första sil i detta allaktivitetshus efter sin frälsningsupplevelse nu fick vara med om att ställa i ordning huset till ett evangeliskt centrum.

Möteslokal ställdes i ordning, rummen gjordes i ordning och ett kristet hotell vid namn ”Pilgrimshem” fanns nu mitt i centrala Stockholm. Servering, secondhand-shop och ett bokcafé inrymdes också i huset.

Det tog inte särskilt lång tid innan liknande små center fanns på olika platser i landet. Örebro, Göteborg med flera platser dit vänner från församlingen flyttade och tog upp arbetet.

Föreningen Pilgrimstjänst bildades för att kunna arbeta tillsammans. Det behövdes en form för att rent juridiskt och praktiskt förverkliga det urkristna idealet – att ha allting gemensamt och dela vad man hade. Det var målsättningen och med Apostlagärningarnas undervisning för ögonen arbetar församlingen för det målet.

1977 började flera av församlingens föräldrar att själva undervisa sina barn, under arbetsnamnet Pilgrimsskolan. Genom åren har det varit storm och strid runt skolfrågan. Skolmyndigheterna har reagerat och agerat på olika sätt i olika kommuner, men trots allt som sagts och skrivits fortsätter en grupp föräldrar inom församlingen att hemundervisa sina barn.

Rent partipolitiskt står församlingen fri men genom sina åtgärder och ställningstaganden har ofta resultatet ändå blivit politiskt. Som exempel kan nämnas just skolfrågan.

Tidningen Midnattsropet, vars första nummer utkom 1960 har aktualiserat olika frågor och tagit ställning. Subventionerna som de flesta samfund och rörelser har fått del av, har Maranata sagt nej till. Man vill stå fri i förhållande till stat och kommun och har därför valt att arbeta tillsammans, bo och äta gemensamt. På så sätt har också levnadskostnaderna sänkts och överskott och överflöd har kunnat gå till olika bristområden, både i Sverige och andra länder.

Just nu finns Maranataförsamlingen i en gammal skola alldeles invid Solvalla. Där finns också Pilgrimshem hotell och Bällsta taxi. Ett modernt tryckeri finns också inrymt där. Tidningen Midnattsropet, traktater och böcker trycks nu där.

I den gamla skolan finns också en studio där Radio Maranata har sändningar varje dag. Sedan 1979 har församlingens närradio varit i gång.

Möten hålls flera gånger varje vecka. Du är välkommen att besöka mötena och välkommen också att komma på andra tider. Det finns alltid människor som är redo att ta emot, svara på frågor eller hjälpa människor förstå vem Jesus Kristus är.

Maranataropet genom historien

Maranata är arameiska och betyder ”Du vår Herre kom!” Människor som väntat Jesus har funnits i alla tider.

I förkristen tid väntade de troende Jesus Kristus. Då väntade man Jesus som Messias – Gud hade lovat att sända honom för att befria och frälsa sitt folk.

Abraham väntade på staden med de fasta grundvalarna står det i bibeln. Noa, rättfärdighetens förkunnare var en annan av bibelns gestalter som väntade på uppfyllelsen av Guds löfte. Den första församlingen väntade Jesus Kristus . Han skulle komma tillbaka enligt sitt löfte – nu för andra gången för att hämta de som tillhör honom. Maranataropet har genljudit genom alla tider. Ibland som en tröstande viskning till Guds barn, men oftast som ett väckande rop som manat till avskildhet, till att ta Guds ord på allvar och låta det uppfylla varje sektor av livet.

Det kristna livet är ju inte bara möten och gudstjänster utan manifesteras i ett liv för Gud. Tron på Gud är inte tradition eller liturgi. Det är en omskapande kraft som gör det möjligt att leva på ett annorlunda sätt än tidigare. Därför blir den troende en främling i världen och därför blir det naturligt att vänta Jesus tillbaka. Då han kommer snart gäller det att vinna människor för Gud. Att i både ord och handling visa på Guds frälsning genom Jesus Kristus.

På den första pingstdagen predikade Petrus och sa: ”Gören bättring och låten alla döpa eder i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse: då skolen I såsom gåva undfå den helige Ande.”

Tro på Jesus Kristus för att bli frälst och dop i vatten för att begrava den gamla människan och uppstå i ett nytt väsende i liv, säger bibeln. Den gåva som Gud ger varje människa som dött bort från sitt gamla liv och uppstått till något nytt får den helige Ande – en hjälp och kraft att vara vittnen.

Efter den första församlingens tid då kristendomen ”utvecklats” till statsreligion växte små grupper fram. De protesterade mot avfallstendenser i samtiden och ivrade för en återgång till det som var ”från begynnelsen”. Man predikade om Jesu tillkommelse och talade om att leva som de första kristna. Små kommuniteter växte fram där man levde tillsammans enligt Apostlagärningarna, kapitel 2, där det står att de troende höll sig tillsammans och hade allting gemensamt. Redan på 1100-talet finns omnämnt sådana grupper och på 1700-talet fanns i Stockholm Mommas hus på söder som ett svenskt exempel. Det var förbud att samlas till möten, men husandakt var tillåtet och det var ett skäl att man flyttade tillsammans. Strokirch, en ansedd och förmögen man kom gruppen till hjälp.

Kyrkan såg inte med blida ögon på vad som skedde och försökte att återföra gruppen till den enda rätta läran. Medlemmar av kommuniteten fängslades och ålades att ta avstånd från sin förmenta villfarelse. Några föll till föga och återgick till kyrkan, medan andra gick under i fängelse.
Så blev kommuniteten utplånad och lugnet i kyrkan återställt.

Väntan efter att Jesus skall komma tillbaka och iver att närma sig de urkristna idealen går bland annat att läsa om i Apostlagärningarna 2:44-45

- Men alla som trodde höllo sig tillsammans och hade allting gemensamt: de sålde sina jordagods och vad de eljest ägde och delade med sig därav åt alla, efter som var och en behövde.

Detta fanns med som ett bärande moment för de grupper som ville gestalta visionen att försöka leva som de första kristna.