Eftermiddagspromenad

När solen börjar sjunka något och
den hetaste perioden på dagen börjar övergå till kväll; dock
inte nämnvärt svalare, men ändå mer behagligt för att ge sig ut,
är det alltid trevligt att besöka syskon vi har här i Palavé.
Daniela
Väl ute på ”stora gatan” som går
rakt igenom samhället, gäller det att se upp för motorcyklar och
hästar främst. Unga grabbar använder hästar så som vi är vana
se barn och unga använda cyklar och mopeder; härs och tvärs, och
hit och dit!
Jag stannade till en stund hos Daniela
där hon alltid sitter utanför sin lilla försäljning av
secondhandkläder och grönt som är aktuellt för säsongen. Hennes
syster Claudine var också där då jag kom, och de båda uttryckte
oro för släkten hemma i Haiti: -Vi försöker skicka hem hjälp,
men det är svårt för oss att också klara vår egen försörjning
här.

Jag säljer så jag får ihop till maten för familjen, sa
Daniela, och har kunnat betala allt för att barnen ska kunna gå
till skolan, så det tackar jag Gud för. Och nu får dessutom barnen
både frukost och mat i skolan så det är en stor hjälp.

Jag går vidare ett kvarter och tittar
in hos Yanet. Hon sitter i ett gammalt slitet baksäte från en bil
inne i sin lilla kläd- och presentbutik, där hon också bor.
Överallt i det blå husets lilla ”affärslokal” hänger
färgglada kläder, plastleksaker, plastblommor, plastsandaler med
mera.

Yanet är den nyckelperson som Gud använde för att leda oss
till Palavé. Hon bodde med man och barn i La Cañada i Las Palmas
där vi genom vårt arbete lärde känna henne tidigt 2000-tal. Hon ställde där sin
lilla cementerade gård till förfogande, mitt i gyttret av människor
och misär, och där hade vi möten! Flera blev frälsta!

Yanet



Så berättade Yanet att de skulle
flytta till Palavé, som vi då aldrig hört talas om, och det gjorde
de. En tid därefter letade vi oss fram genom områden vi aldrig
tidigare varit, och fann Palavé, där vägen tar slut vid floden
Manoguayabo. Där mötte oss massor av barn, vilket ledde till
barnmöten varje vecka, och vidare till daglig skolundervisning för
yngre barn som behövde vår hjälp … och till sist insåg vi att
det nog vore bättre att bo på platsen.
Åren har gått och livet förändrats men i kontakten med Yanet erfar jag en djup inneboende längtan att få vara det Gud har ämnat henne till. Jag berättade för henne att vår kära syster Ulla Näsholm flyttat hem till Gud. De kände varandra väl och Yanet utbrast: -Oh denna kämpe för evangelium! Tack Gud att hon nu är bärgad! Hon berättade vidare hur hon så väl minns då hennes egen bror Nicholas hamnade i fängelse, och hur Ulla genast fanns där: -Åk dit Yanet! Jag stannar här och tar hand om barnen. Detta berättade nu Yanet med stor värme.
Påmindes själv om hur Ulla ledd av Gud fanns på plats i en mycket svår stund i mitt eget liv. Året var 1990 och vi var här på missionsfältet och jag var ensam hemma med alla barnen små, och hade inte mycket av det spanska språket alls. Ulla skulle resa bort under dagen, och Berno tillsammans med ännu några besökte det mycket illa beryktade fängelset La Victoria.
Telefonen ringde hemma hos mig, och jag fick veta att en annan besökare på fängelset sett hur Berno och de andra greps av polisen och fördes bort.
Där stod jag med fem småbarn och visste inte alls vad jag skulle göra. DÅ kliver Ulla helt oannonserat in genom dörren. Av någon anledning avbröt hon sin lediga dag och kände att hon skulle åka hem.
Efter en kort förklaring tog hon resolut telefonen och ringde först hem till församlingen i Sverige, och vidare ett otal andra samtal … allt för att göra situationen känd och offentlig, vilket ledde till att de släpptes efter tre dygn i häkte på grund av falsk anklagelse att de skulle ha fört in droger i fängelset.
När jag nu sitter inne hos Yanet i hennes bilbaksätessoffa omgiven av grannarnas bachatamusik, blir minnet av vår syster Ulla så värdefullt! Hon fanns där hon behövdes, i alla lägen, och brann för missionens sak!
Här bor Andréa med sin familj. Ett hus som församlingen byggt.

 Jag går vidare och många är de som
hälsar under vägen. Folk börjar piggna till, liksom jag, efter den
intensiva hettan mitt på dagen. Musiken börjar dåna från en och
annan servering där drickandet och dansandet redan har börjat.
Mammor ropar efter barn som nu ska duscha och fräscha upp sig inför
nästa fas; kvällen. Och dessa hundar, överallt är de, som nu
masar sig upp från sina positioner i rännsten och gångbana där de
sovit hela eftermiddagen. Jag går in i Palavés lilla ”Supermercado”
och köper goda kakor, som jag ämnar ta med hem till Andréa och
henns barn. Det är dit jag är på väg.

Andréa, mamma till flera barn, och
bland annat till Yefrie som för tio år sedan dog i lungsjukdom. Tio
år blev han.
Hon var då jag kom hit till landet för
en månad sedan gravid, men fostret dog och det blev kejsarsnitt för
att ta ut det. Andréa med dåliga blodvärden var väldigt illa
däran, men med Guds hjälp och med de mediciner vi kunde hjälpa
henne att skaffa, repade hon sig och är nu hemma.
Väl framme möts jag ute vid muren av hennes femåriga flicka som glad berättar:
Jag har börjat skolan, och jag äter jättemycket mat där!
-Kom in Karin, ropar Andréa innifrån
sovrummet. En vit gardin fungerar som dörr, och därinne ligger hon.
Den myckna svullnaden i hela kroppen har gått ner, och hon ser
piggare ut, men är mycket orkeslös.
-Gud vet allt! Det är Andréas svar,
förklaring och motiv.
-Allt är i hans hand, påminner hon om
flera gånger under besöket.
Hon uttrycker samma tacksamhet som
tidigare Daniela gjorde, tacksamhet att barnen nu i skolan får mat
varje dag. Mat till barnen varje dag är ingen självklarhet för
dessa mina vänner.
På väg hem går jag förbi det stora
grönområdet ”playen” där pojkar och män i alla åldrar ägnar
sig åt baseball, landets mest kära och omtyckta sport. Plötsligt
hör jag ur mängden: -Tack Karin för de goda mackorna!
Här spelas baseball

Det visade sig vara två av de pojkar
som varje torsdag samlas med Esther här i vår matsal som ropade. I
torsdags hade Esther ett mycket allvarligt ”budskap” till dem, då
hon varnade för den accelererande droghandeln i området, och manade
dem att söka Gud för att få hjälp. Flera av de ca 25 unga som var
med, kunde själva vittna om hur de sett, hört och erbjudits …
medan några satt tysta med vad jag förstår insikt i ting de inte
kunde eller vågade berätta om. Det var då ”mackorna” kom in i
bilden. Goda mackor med juice till ett tonårsgäng! På torsdag
samlas de igen.
Väl hemma börjar mörkret falla, och
det sker snabbt.
Tänker på mina vänner och ber för
dem. Gör det du också!

Karin Vidén

0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x